137.

Ja, om du undrade vad jag gör då jag har tråkigt.. Har du svaret här!

Skrev en novell igår.

Mörkrets skuggor

Skriket ekade ut över skogen. Mörkret höll på att falla, jag ville bort. Långt bort. Vart som helst i hela världen. Men inte här. Inte nu! Jag hade hört dendär rösten förut, jag kände personen. Eller så var det en person som jag hade träffat i mina drömmar. Mina fötter började automatiskt gå in mot skogen. Jag ville inte, men jag måste. Skriket blev högre destu längre in i skogen jag kom. Jag såg en skugga. Det var trogligen skuggan av personen som skrek. Jag började försiktigt gå framåt. Löven knastrade under mina fötter. Jag hörde ingenting mera. Inget skrik inget läte, det verkade till och med som om vinden hade slutat blåsa. Plötsligt ruggade jag till. Där bland som gammla träden, stod personen som skrek. Pojken hade mörkt rufsigt hår. Han såg ut som att vara högst 7 år. Han stod fast bunden med ett rep i ett träd. Hans kläder var sönderrivna och jag såg hur blodet droppade. Han hade röda märken i ansiktet av någon som slagit honom. Jag rörde mig inte ur fläcken. Vad skulle jag göra?

- Hjälp mig! sade pojken med svag och hes röst. Jag backade några steg.

- Snälla.. Bad pojken.

- J-jag hämtar hjälp. Hörde jag mig själv säga.

- Nej! utropade pojken högt. Neej.. Gör inte det. Sa han försiktigt.

- Du måste hjälpa mig nu, innan det är försent! Dom är här, här i närheten. Sa han med darrande röst.

- Vilka? Vem? Sa jag förskräckt. Pojken svarade inte. Jag insåg att jag inte hade något val. Jag gick framåt mot honom. Jag började försiktigt knyta upp repen vid hans händer.

- Skynda dig! viskade pojken. Bloden rann ner överallt. Tillslut var repen uppbundna och pojken var fri. Han tog snabbt tag i min hand.

- Vart ska vi? Lyckades jag få fram.

- Bort, bara bort härifrån, svarade pojken snabbt. Vi sprang ut genom skogen. Jag hade inga andra tankar i mitt huvud än att jag ville bort. Efter vad som känts som en evighet kom vi fram till en stor flod. Det gick en rutten gammal stock över den.

- Vi måste ta oss över. Sa pojken.

- Okej. Vem går först? Frågade jag nervöst.

- Jag. Sa pojken bestämt. Jag testar den. Om den håller kommer du efter.

- Vad menar du med om den håller? Frågade jag. Pojken svarade inte.

Han tog ett steg ut på stocken. Till min lättnad såg det ut att hålla. Han kom enda ut till mitten, då jag hörde ett högt brak. Stocken hade brakat. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Pojken föll ner från stocken, ner i vattnet. Jag tittade förtvivlat ut i det mörka, kalla vattnet. Han var inte där. Han hade åkt med i floden, ut till dom vassa stenarna. Han var borta!

Förtvivlat föll jag ner vid utkanten av floden och grät. Jag kände inte pojken. Men vem han än var.. Var han borta nu!